Pick up the broken pieces till I'm bleedin'
Grupparbeten.. ja vad ska man säga. Heldagar, mycket slit, men helt klart värd kommentarerna som dyker upp.
Anna; Känner du den här killen?
Ghazal: Nej?
Anna: Nej inte jag heller!
Ghazal: Nej?
Anna: Nej inte jag heller!
Miriam: Jag tänkte öppna dörren och rapa, och helt plötsligt kunde jag inte göra det. Vilket var tur för jag råkade öppna dörren till ett annat rum med randoms i.
No need to ask, I got you
Det är så sällan man kan vara ärlig med hur man känner, man kanske inte alltid tar upp när man är sur/grinig utan går runt och bara beter sig som en bitterfitta. Jag har i hela mitt liv haft svårt att låtsas som att allt är okej när det inte är det, åren vi bodde med mammas ex gick ut på att göra just detta, och tack vare det totalvägrar jag att göra det nu. Men svårast är det med killar...
Idag sa jag för andra gången exakt varför jag var irriterad/sur till en kille och skämdes direkt efter. Oh nej, nu kommer han tro att jag är grinig, en såndär pmstjej.. men fuck it, om jag ÄR grinig då är det väl bra att killen märker det direkt istället för senare. Som tur är har jag x antal "ups" på just den här killen så jag slipper känna mig obekväm.
Att färga håret rött var seriöst det bästa jag har gjort. Ångrar att jag inte gjorde det tidigare nu, så jävla snyggt.
.
Just sayin...,
Once is an accident.Twice is coincidence. Three times is an enemy action
Go ahead and say goodbye, I'll be alright
Sitter och kollar igenom en 16årigs blogg, och den här tjejen har så sjukt snygg klädstil så att jag dör. Jag kommer till en bild där hon har blåa byxor på sig och plötsligt blir jag besviken. Hon har ju inte smala ben.
Och ja, jag skäms över min kroppsyn. Jag har alltid tyckt att skinny är snyggt, den senaste tiden har jag börjat tycka om muskler lite med, men absolut inte fett. Helst nada. Jag tycker liksom att kläderna ska hänga lite, att man ska se riktigt tajt ut i jeans. Att när t-shirten åker upp lite ska man se en PLATT mage under. Det är den kroppen jag själv strävar efter och det känns verkligen som att jag är på väg.
Dock hatar jag att jag konstant dömer andra runt mig.. måste lära mig att sluta med det.
Live fast, die young
Efter ett samtal med en killkompis som jst frågade mig hur jag vill att en kille ska vara insåg jag. Min kille ska vara Batman. Charmig, snygg, rik, väluppfostrad, artig... en hjälte helt enkelt. Jag ser så ofta ner på killar att jag verkligen behöver en kille som jag ser upp till.
Nanananananaaaaaa
I'll kiss your neck but I just can't look her in the eye
Nu ska vi köra ett litet Sex and the City-inlägg här. De senaste dagarna har jag och mina reflekterat över varför inga killar attraherar oss längre (eller väldigt få killar iaf). För ca 2-3 år sen fanns det absolut inga problem med att hitta en kille varje/varannan helg. Att gå ut på helgerna och hitta ett nytt ragg var standard.
Men nu har man kommit till en plats där absolut ingen verkar ha något att erbjuda. Varken utseende, charm eller personlighet. När jag nämner det här för mina killkompisar säger de att "du träffar killar på fel ställen" men det finns nog ingen annan som träffar på killar på så många olika platser som jag gör. Jobbet (både kollegor och gäster), universitetet och ute på krogen. Finns nog inte så många andra platser att träffa dessa utdöda varelser, aka "bra killar", på.
Men beror det verkligen på killarna, är det fel på dem eller oss? DET är min fråga. Har vi helt plötsligt mognats och letar efter den rätte att spendera vårt liv med? Tveksamt. Vad det faktiskt beror på har jag inte svar på. Jag får helt enkelt återkomma när jag känner att en kille får mig att vilja titta efter en extra gång.
Saknade älskade Maddee, kom hem nu
He walks away, the sun goes down
Igår fick jag det perfekta avslutet på min vecka. Befin kom hit och efter en massa planering och mys mådde jag som bäst. Som en frisk fläkt som kom och gick.
Jag insåg även att jag (i vuxen ålder) inte har vägt så lite som jag gör nu. Har märkt att för första gången i mitt liv passar mina kläder knappt mig, mina jeans hänger och mina bh:ar är för stora. Jag avundas alla Victorias Secretmodeller som kan vara smala och ändå ha ass och boobs. Vi vanliga dödliga människor förlorar ju allt så fort vi går ner lite i vikt. Livet är orättvist helt enkelt.
Gun blast, think fast, I think I'm hit
Halv tre och på väg hem, skola-jobb-skola-jobb! Helt jävla otroligt. Glömt hur sömnen smakar..
På tbanan sitter jag, spiknykter och trött och en kille sitter och håller om en tjej. Hennes vän ringer och hon säger "jag är på väg till Ekerö.. Men jag ska ju knulla" hon lyfter upp huvudet och har spya över hela ansiktet. Första gången jag tycker synd om en kille som ska få ligga
And the dreams we left behind
Jag vet inte varför men jag gillade aldrig Titanic som liten... dock var det en film jag grät floder till (fortfarande gör) och det var Pearl Harbor. Vänskapen mellan dessa två killar.. gah, så jävla fint. En film fylld med hjältar, kärlek och vänskap. Jag börjar typ gråta bara av att se videon.
Inte för att jag skulle överleva eller kunna göra någon nytta, men dessa filmer får mig att önska att jag levde under en världsomvälvande tid, och hade faktiskt kunnat bidra med nånting.
You might be a big fish, in a little pond
Jag ar både levt och överlevt på det här stället. Jag har fått lika mycket som jag har gett, det är så jag väljer att se det
Ibland säger de så kloka saker i Greys Anatomy. Idag tvingade jag på mig själv att gympass. Imorse kunde jag knappt stå på mitt ben, och när Zarah frågade mig för tredje gången om jag var säker på om jag ville träna insåg jag att jag inte kan låta hinder stoppa mig från det jag vill göra. Antagligen därför man blir bitter, man låter de andra vinna, man låter skit vinna. Men idag känner jag Ghazal-1, Livet-0.
Det kommer att bli bra, både min rygg och allt annat.
With the same sword they knight you, they gon' good night you with, shit, that's only half if they like you
Ibland blir jag så tacksam för sakerna jag har i mitt liv. Jag har ingen duglig rygg, men jag har däremot en grym vän som kommer och plockar upp mig för att köra mig till sjukhuset utan att jag ens behöver fråga henne (Hanna Bager, du är en stjärna). Jag satt och grät hela hemvägen pga av smärta och hopplöshet, men jag har en mamma som lämnar jobbet för att ligga i min säng och trösta mig med glass och mat.
Dock finns det en sak som gör mig sick to my stomach (kommer inte på något svenskt uttryck som träffar lika bra) och det är människorna på tunnelbanan. Sverige måste vara det enda landet i hela världen där ingen ställer sig upp för att erbjuda sin plats till en ung tjej, med en krycka och blodsprängda ögon. Bra jobbat landet, bra jobbat.
En sån där låt man vill ha på repeat hela dagen
Sending my love, one bitch at a time
Än en gång ligger jag som en invalid och känner knappt att jag kan ta mig upp för att hämta frukost.
Är så jävla trött på att höra "om du har ont får du försöka promenera tills det blir bättre", jag skulle vilja se alla dessa jävla läkare ta en lugn promenad när det känns som att man får en hammare i arslet med varje steg man tar.
Har nu kommit på en komplettering till läkarlinjen. Varje person ska få prova på 52 olika tillstånd under sista året, cancer, aids, blindtarmsinflammation.. DISKBRÅCK osv, för att höja empatin.De ska även plugga samtidigt, prova på att försöka plugga till tentor med smärta, som vi andra får göra :)
Mina MRI-bilder från Iran räcker tydligen inte, utan nu ska vi ta nya bilder, remissen kommer om ett par veckor. Tack som fan. Inte så att jag har bättre saker för mig än att ligga i min säng hela dagen...
Jag kan svära på fem olika språk så jag har redan under denna korta morgon bett er att dra åt helvete minst fem gånger. Jävla sjukvård.
Arm yourself because no one else here will save you, The odds will betray you and I will replace you
Okej Christian, det här är till dig.
Då mitt liv för näravarande består av att tränas till servitris (tillåt mig att skryta, det är en stor grej hos oss på Friday's) och att läsa ut två böcker om kognitionspsykologi så kan jag berätta om en dröm jag hade när jag napade idag.
Jag och typ alla jag känner befann oss i en random stad, och helt plötsligt börjar det skjutas. (Det ska även tilläggas att jag hade en assnygg kille i den här drömmen, vi kan kalla honom Mr Big, för han liknade faktiskt Mr Big). Jag, som den modiga femme fatale jag är i denna dröm med min blåa långklänning, börjar bekanta mig med skjutaren, och försöker med alla sorters teknologi ringa 112. Detta lyckas inte så bra då 112 antingen inte hör vad jag säger, eller så autocorrectas mina sms så att adressen ser fel ut.. tack iPhone!
Medans jag, Mr Big, och några av mina kollegor smyger runt för att försöka få kontakt med omvärlden fortsätter festen för alla andra. Till slut lyckas två av mina kollegor få loss en bil och köra iväg, och jag lyckas stoppa ner två sömnpiller i Skjutarens vattenflaska.
Där nånstans slutar min dröm och jag vaknar med en epiphany att jag är född till att bli Bond-brud. Drömmen kan dock nog delvis förklaras med att jag läste om Göteborgs festbrand hela dagen idag, och sedan kollade på SATC, men jag tror mer på Bondbrud teorin.
Feet on the ground, head in the clouds
“When your self-worth goes up, your net worth goes up with it.”
Insåg precis att jag inte har sett senaste Twilightfilmen, om jag minns rätt väntade jag för att kunna se den med en speciell person. Samma sak hände med Shutter Island (som jag faktiskt sedan såg vid en mycket speciellare situation) men nu har jag bestämt mig för att ladda ner och se filmen. Jag måste sluta vänta runt på saker som förknippas med andra, ingenting kan förknippas mer än med mig själv.
