jordensmittpunkt

Legat hemma i sängen typ hela dagen och bara tänkt (och pillat med mobilen). Jag känner sån jävla stress över allt, att jag inte pluggar utomlands, att jag inte kommer att få något jobb, att jag inte ens kan gratta min lillebror på födelsedagen ordentligt.

Jag vet att jag kommer hamna i en ond spiral och jag brukar ha lätt gör att rycka upp mig, men just nu går det liksom inte. 

De kanske inte kan förändra något politiskt, men vart ska det här leda? Jag vill inte bli ihjälgasad, jag vill inte leva i osäkerhet, jag vill inte må dåligt över att inte vara svensk.

Och det värsta är att jag på något hemskt sätt blir sur på alla invandrare som envisas med att inte assimilera sig, som bryter trots att ha fötts här, som klär sig som att de fortfarande är i hemlandet. Jag skäms över dessa tankar men de går inte att förhindra, om alla vara hade skött sig, hade det gått såhär långt? 

Detta tänk är sjukt farligt, för en SD:are spelare det ingen roll, en invandrare är en invandrare. Att börja peka finger är fel och man sitter väl i samma båt 

Kallsvettas, mår dåligt och kniper utav helvete. Varför händer det mig hela tiden? Sjukt irriterande 

Tja Tja Bloggen!

 

Nej jag skojar, never. Men jag är dock rätt sugen på att börja blogga igen( Hej Chris!). Delvis för att svenskan typ ryker när man inte skriver så ofta, och delvis för att jag är en sån skön människa så att alla bör få en chans att vara en del av mitt liv.

 

Dagens "herregud"-moment. När ens klasskompis, rätt så skön tjej, utbrister "alltså hellre SD i riksdagen är Fi!". Nu är det såhär, rösta på vem fan ni vill (förutom SD), men tjejer som försöker motarbeta FI och invandrare/människor med utländsk påbrå, skjut för fan inte er själva i foten. Seriöst?! 

 

Jag köper att man inte vill rösta på FI, men gå inte runt och säg att de är dumma i huvudet, för att deras politik försöker bara gynna kvinnorna, sen att vissa punkter är rätt extrema kan jag hålla med om. Jag skulle inte villja att desssa personer styrde Sverige, men det skulle vara rätt nice att ha med dem i riksdagen.

 

 

Tydligen hjälper det att skriva om svåra saker, sen kanske sakerna man skriver knappt har något vett i sig i framtiden. Jag är så jädrans trött. Magkatarren är tillbaka och med tanke på de senaste veckorna händelse så är det inte så jävla konstigt. Konstant besvikelse, konstant stress. Vill bara pausa livet och  ta hand om mig själv ett tag, gå på själ-spa och försöka bli hel igen. 

 

En stor del av mig försvann förra veckan, halva min DNA dog för mig och att kunna acceptera det från sin pappa har inte varit det lättaste, känns som en konstant depression. Mest skam, och mycket känslor som gör att jag blir äcklad av att dela DNA med en sån människa. Många människor har försvunnit ifrån mig de senaste åren, och en del av mig dör varenda gång. 

Vet ni vad som gör mig alldeles varm? Människor med "helsvenska" bakgrund som vågar stå upp mot SD och vågar prata om det. Varför jag bu skriver "helsvenskar" är för att dessa människor har inte en enda anledning förutom mänsklighet att göra detta, de bor i sitt eget land och är skyddade utav sina svenska namn, blonda hår och ljusa ögon. 

 

Jag känner mig så lycklig som vet att mina vänner tillhör de här människorna, att höra en utav de säga "jag tog bort alla vänner på Facebook som röstar på SD" är sjukt stort för mig. 

Har man rätt att vara lycklig egentligen? Ett tag föeöskte jag att sluta läsa nyheter och bara njuta utav min kärleksbubbla och egna småproblem. Men omvärldens destruktivitet gör sig påmind på så många olika sätt. Sjukdomar och hat, världen blir vara läskigare.

 

När ens morfar kommer hit med en obotlig sjukdom som sakta tar livet av honom och man bara kan se på vaknar man lite. När man läser i tidningen att antal nazister blir bara fler och de flesta är i min egen ålder skräms jag ännu mer. Får jag verkligen vara lycklig när människor blit knivhuggna, sjuka eller dör utav svält och krig?

 

It's not that I need easy in my life, just not "so hard"

Det är konstigt det där med att vara kär. Det är så sjukt läskigt att bara känna: okejdå, jag ska lita på dig, jag ska lita på att du inte kommer att ta mitt hjärta och trampa på det, svika mig, skämma ut mig osv.

 

Oftast blir man bedömd efter vem man är tillsammans med, speciellt som tjej; här har du valt en kille som ska reflektera hur mycket du tror att du förtjänar som person.. väljer du en douche är du en jävla idiot för du borde ha vetat bättre. Men väljer du en bra kille, bra jobbat, då har du lyckats snärja en honom för att du säkert är rätt manipulativ eller typ bra i sängen. Dubbel bestraffning mina damer och herrar, damned if you do, damned if you don't.

En blogg är ju trots allt även till för att skriva saker man vill påminnas om, so här, mina kära obefintliga läsare ska ni få höra vilken real life wonderwoman jag är. 

 

I fredags där jag står och jobbar på översta våningen ser jag hur tre småkillar springer från ett utav mina bord, utan att hinna tänka efter kutar jag efter och får tag i en ut ligisterna som försökte smita från notan. Bästa på hela kvällen var dock

"Ni är inte välkomna hit igen"

-Nej det är lugnt...

 

Läskigt att småkillar inte skäms när de bli fasttagna, vart är världen på väg egentligen?

 

En till cigg, ett till avsnitt vad ar det blivit av mig med plugget egentligen, orkar aldrig ta tag i mig själv längre.

Men varje gång jag ser ett awkward-avsnitt blir jag ändå sugen på att blogga.

 

Gamla vänner, så många man har förlorat och så många man skulle vilja kunna ringa ibland och bara prata med. För att berätta att man mår bra, eller att man mår dåligt och skulle vilja höra deras åsikt, men vilka skulle bry sig egentligen. Mer än ett år har gått sen jag förlorade min bästa vän och ibland får man lust att bara lyfta telefonen och ringa, för det roliga är att de enda numren jag fortfarande kan i huvudet är hennes hemnummer och mammas nummer. Hitta gamla anteckningar från en resa vi gjorde tillsammans för tre år sen, anteckningar om minnen man lovade att alltid behålla. Minnena finns kvar men personen som skulle tycka att de var exakt lika roliga finns inte längre. Sorgligt egentligen men c'est la vi va, för det är tydligen bara jag som vill ringa dig och saknar dig ibland, för hade du känt likadant hade du väl också ringt, du minns väl hur dåligt jag mådde och hur rädd jag var för att förlora dig men det sket du i.

Världens mest vettiga sms från världens mest vettiga Agnes. 

Allt handlar om människors osäkerhet, sla man färga håret? Vågar man säga vad man egentligen tycker? 

 

Jag tittar runt och inser hur läskiga vi människor egentligen är. personer som jag såg som säkra och trygga i sig själva en gång i tiden har förändrats. Desto mer man lär känna en människa, desto mer skrapar man under ytan. 

 

Folks osäkerheter kommer fram när de känner sig trygga, för man vågar inte visa sina töntiga sidor för vem som helst. Men när man känner sig trygg och umgås mes människor som får en att känna sig på det viset, varför försvinner inte osäkerheten ?

Tjejhormoner, galna alltså. Går från smådampig, till ledsen till asglad helt plötsligt? Jag ser inte fram emot att bli med barn, snacka om att jag kommer att bli ett monster.

 

Okej, dagens topic; hur mycket vågar man säga till killar egentligen? Jag är rätt äcklig av mig som person, har lätt för att prata om bajs, snor o.s.v (dock inte blod, aldrig blod) men när det kommer till att ta "snacket" skiter jag på mig. 

Och vad är det man egentligen vill säga? Jag har alltid haft inställningen att jag vägrar ställa krav på killar för att han ska göra saker för att han vill, inte för att jag säger det. Exempelvis, så vill jag inte att en kille ska sluta ligga med andra för min skull, utan mer för att han inte vill ligga med andra. 

 

Men det kanske är dumt, jag kollar runt mig och ser att de tjejer som vågar ställa krav är de tjejer som lyckas bäst i sina förhållanden. Men jag kommer nog aldrig våga vara den tjejen, jag är för förvirrad själv för att veta vad jag vill och vägrar då att ställa krav på andra. Tänk om man kunde växa upp någon gång och alla bitar bara skulle falla på plats. 

 

Länge sen man tittade in här, oftast bloggar man ju när man är överdrivet glad eller ledsen. Jag kan är nog lite utav både delarna just nu. Jag håller i något ömtåligt just nu, något man har velat ha ganska länge och det känns som att jag kommer att förstöra det som alltid. 

 

Att vara så nära något men ändå så långt ifrån gör faktiskt ont. Jag känner knappt igen mig själv längre, mina värderingar och prioriteringar har förändrats helt och jag vet inte om jag tycker om det. Jag vet bara om att jag tycker om Honom, vilket är livsfarligt. Unknown Territory för mig.

 

Varför ska det vara så jävla svårt i Sverige, varför ska man alltid vara så kall och svårfångad. 

 

 

 

Jag kan inte ta initiativ, jag är för feg och jag har för mycket stolthet. Hatar detta hos mig själv, hatar att nånting är så nära men ändå så långt borta. 

Jävla skit. Jävla skit. Jävla skit

Som en persisk tjej i Sverige brukar jag ofta få många fördomar. Många blir förvånade att jag röker/dricker/festar o.s.v. Många vågar inte riktigt säga saker rätt ut, och många killar vågar inte komma fram. Hittills har jag känt att det är något negativt och blivit irriterad, men är det verkligen så negativt?

 

Många av mina supersnygga blonda vänner har träffat killar som har verkat jättemysiga och underbara. Fram tills frågorna som "hur många killar brukar du ligga med i veckan då?" kommer fram. Då börjar man få lite perspektiv och uppskattar ändå att killarna inte vågar säga sakerna rätt ut till just mig. Men måste det verkligen vara så? Är man en svensk blondin är man en slampa och är man en utländsk tjej är man hårt hållen hemma och får/vill inte dricka alkohol. 

 

Vad säger denna syn om killarna som uttrycker dessa åsikter? Och hur kan så många tjejer ta åt sig. Vem gav killarna makten att få en tjej att känna sig slampig eller frigid? När blev det OK egentligen?

Det handlar om små steg, bebissteg. Det går inte att helt plötsligt må bra. Baby steps, vi kanske kan börja med att inte gråta varenda jävla dag. 

Från den tiden då man börjar tänka på framtiden har man redan planerat hur ens liv ska se ut. Jag minns att när jag var tio år var sexton min drömålder, jag skulle ha långt fint hår, en snygg pojkvän (a lá Ken) och ett småsyskon runt två år. Nu vet jag inte vilken bok eller film jag hade fått den idéen ifrån, men det var helt enkelt så livet skulle bli. När jag fyllde 16 var jag fortfarande en okysst förvirrad liten tjej, hade väldigt fint hår (dock inte så långt som jag hade tänkt mig) och en sexårig bror. Inte riktigt det jag hade förväntat mig.

 

När jag var sexton trodde jag att när jag var tjugo skulle mitt liv sitta på plats. Jag skulle vara allvarligt involverad med en kille (denna gång en mörkhårigare version), jag skulle plugga och få bra betyg, ha ett bra jobb, och resa överallt med min bästa vän. Jag är nu tjugo år, har ett bra jobb och pluggar men har knappast bra betyg. Jag har inte pratat med min bästa vän på två månader, är så singel man kan bli och jorden runt har jag inte varit än (dock på god väg).

 

Nu är jag tjugo, jag förväntar mig att om ca tio år ska jag vara gift, kanske ha ett barn. Ett bra jobb, en bra man, en fin bil och lägenhet, träffa min mamma ofta, träffa mina tjejkompisar på en latte när vi är mammalediga. Men hur kommer det att bli egentligen? Alla människor har mål i livet, och att skaffa familj är ett av dessa kärnmål. Men trots det finns det tusentals singlar därute som förtvivlat letar efter den rätta medans den biologiska klockan tickar på. Det finns tusentals medelålders kvinnor som har gett upp på familjelivet, som aldrig lyckades gifta sig eller skaffa barn, och trots att det inte behöver betyda att man inte är nöjd eller lycklig med sitt liv så tror jag att 90% av dessa kvinnor hade en annan bild av hur det skulle bli. Precis som jag.