jordensmittpunkt -

You read that I was bad news before you even met me, you know the dudes I hang with, they ain't exactly friendly

Okej kalla mig konstig, men jag tror att jag precis insåg nånting! Som i tecknade serier när en lampa plötsligt lyser över en av karaktärerna.

Jag sitter just nu och lyssnar på "Bad Boy" med De vet du och hittills har jag väl bara skrattat lite åt den för att den är så rolig... Sen fastnade jag för den enklaste meningen i låten "ni väljer killar som är osköna, röker cigg och sitter på taket"

Om man tittar på tjejer som faller för badboys är det sällan den blyga pushover tjejen, det är oftast den kaxiga självsäkra tjejen som man aldrigggg trodde skulle vara så dum.
Men saker som ansågs "manliga" förut dominerar vi tjejer nu, på gott och ont. Att tjejer ligger runt, snusar eller hamnar i slagsmål är inte längre något förvånande.

Så att tjejer som tar för sig, och "beter sig som en kille" faller för såkallade badboys är inte så konstigt.. Alla tjejer vill ha en man som är manligare än en själv, så om vi tjejer redan når upp till deras manlighet måste ju killar hävda sig själva ännu mer...

2012-04-28 @ 16:56:23 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Textbook version of the kid going nowhere fast

Jag vill hoppas att det inte bara är jag som får såna här känslor över att åka till hemlandet. Visst att man alltid får ångest efter en resa. Men det här är annolrunda, en släng av depression blandad med en släng av identitetsris. Vem är man egentligen? Lilla söta tjejen som alla minns, som alla favoriserade och älskade. Som hade de finaste kläderna, de nyaste leksakerna men som saknade pappan. Eller är jag den galna partytjejen, som ska ge hela släkten hjärtattack genom att hoppas av universitet och tillbringa dagarna genom att sväva mellan fylla och bakfylla.

Känns som att jag inte borde vara den enda, men när jag försöker få stöd från andra människor får jag höra talas om hur galen släkt dom har och att de mer än gärna slipper ifrån de efter två veckor. Och det är det värsta, att jag vet att jag har den bästa släkten man kan, de varmaste människorna som jag altid har sett upp till, men att de finns på andra sidan jorden. Att dom aldrig är bara ett samtal bort.

Antar att den här depressionen är någonting man måste lära sig att leva med, bleed it out liksom. Maktlösheten kommer knappast att förändras hur mycket jag än slår klackarna i marken och gråter.

2012-04-18 @ 01:32:58 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()