Textbook version of the kid going nowhere fast
Jag vill hoppas att det inte bara är jag som får såna här känslor över att åka till hemlandet. Visst att man alltid får ångest efter en resa. Men det här är annolrunda, en släng av depression blandad med en släng av identitetsris. Vem är man egentligen? Lilla söta tjejen som alla minns, som alla favoriserade och älskade. Som hade de finaste kläderna, de nyaste leksakerna men som saknade pappan. Eller är jag den galna partytjejen, som ska ge hela släkten hjärtattack genom att hoppas av universitet och tillbringa dagarna genom att sväva mellan fylla och bakfylla.
Känns som att jag inte borde vara den enda, men när jag försöker få stöd från andra människor får jag höra talas om hur galen släkt dom har och att de mer än gärna slipper ifrån de efter två veckor. Och det är det värsta, att jag vet att jag har den bästa släkten man kan, de varmaste människorna som jag altid har sett upp till, men att de finns på andra sidan jorden. Att dom aldrig är bara ett samtal bort.
Antar att den här depressionen är någonting man måste lära sig att leva med, bleed it out liksom. Maktlösheten kommer knappast att förändras hur mycket jag än slår klackarna i marken och gråter.
Kommentarer
Trackback
