Nobody here knockin at my door
En blogg är ju trots allt även till för att skriva saker man vill påminnas om, so här, mina kära obefintliga läsare ska ni få höra vilken real life wonderwoman jag är.
I fredags där jag står och jobbar på översta våningen ser jag hur tre småkillar springer från ett utav mina bord, utan att hinna tänka efter kutar jag efter och får tag i en ut ligisterna som försökte smita från notan. Bästa på hela kvällen var dock
"Ni är inte välkomna hit igen"
-Nej det är lugnt...
Läskigt att småkillar inte skäms när de bli fasttagna, vart är världen på väg egentligen?
But he means nothing to you and you don't know why
En till cigg, ett till avsnitt vad ar det blivit av mig med plugget egentligen, orkar aldrig ta tag i mig själv längre.
Men varje gång jag ser ett awkward-avsnitt blir jag ändå sugen på att blogga.
Gamla vänner, så många man har förlorat och så många man skulle vilja kunna ringa ibland och bara prata med. För att berätta att man mår bra, eller att man mår dåligt och skulle vilja höra deras åsikt, men vilka skulle bry sig egentligen. Mer än ett år har gått sen jag förlorade min bästa vän och ibland får man lust att bara lyfta telefonen och ringa, för det roliga är att de enda numren jag fortfarande kan i huvudet är hennes hemnummer och mammas nummer. Hitta gamla anteckningar från en resa vi gjorde tillsammans för tre år sen, anteckningar om minnen man lovade att alltid behålla. Minnena finns kvar men personen som skulle tycka att de var exakt lika roliga finns inte längre. Sorgligt egentligen men c'est la vi va, för det är tydligen bara jag som vill ringa dig och saknar dig ibland, för hade du känt likadant hade du väl också ringt, du minns väl hur dåligt jag mådde och hur rädd jag var för att förlora dig men det sket du i.
