jordensmittpunkt

Från den tiden då man börjar tänka på framtiden har man redan planerat hur ens liv ska se ut. Jag minns att när jag var tio år var sexton min drömålder, jag skulle ha långt fint hår, en snygg pojkvän (a lá Ken) och ett småsyskon runt två år. Nu vet jag inte vilken bok eller film jag hade fått den idéen ifrån, men det var helt enkelt så livet skulle bli. När jag fyllde 16 var jag fortfarande en okysst förvirrad liten tjej, hade väldigt fint hår (dock inte så långt som jag hade tänkt mig) och en sexårig bror. Inte riktigt det jag hade förväntat mig.

 

När jag var sexton trodde jag att när jag var tjugo skulle mitt liv sitta på plats. Jag skulle vara allvarligt involverad med en kille (denna gång en mörkhårigare version), jag skulle plugga och få bra betyg, ha ett bra jobb, och resa överallt med min bästa vän. Jag är nu tjugo år, har ett bra jobb och pluggar men har knappast bra betyg. Jag har inte pratat med min bästa vän på två månader, är så singel man kan bli och jorden runt har jag inte varit än (dock på god väg).

 

Nu är jag tjugo, jag förväntar mig att om ca tio år ska jag vara gift, kanske ha ett barn. Ett bra jobb, en bra man, en fin bil och lägenhet, träffa min mamma ofta, träffa mina tjejkompisar på en latte när vi är mammalediga. Men hur kommer det att bli egentligen? Alla människor har mål i livet, och att skaffa familj är ett av dessa kärnmål. Men trots det finns det tusentals singlar därute som förtvivlat letar efter den rätta medans den biologiska klockan tickar på. Det finns tusentals medelålders kvinnor som har gett upp på familjelivet, som aldrig lyckades gifta sig eller skaffa barn, och trots att det inte behöver betyda att man inte är nöjd eller lycklig med sitt liv så tror jag att 90% av dessa kvinnor hade en annan bild av hur det skulle bli. Precis som jag.