We used to be the luminary ones

Jag mår psykiskt dåligt av att läsa mina inlägg och se hur många språkfel jag har. Kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara för någon annan att läsa texten. Ska försöka skärpa mig nu.
 
Idag ringde Nicolina mig på väg hem från jobbet, och hon ställde en fråga som jag inte har hört på länge. "Hur går allting med din lillebror?". Det skrämmer mig att mina vänner totalt har blockat ut honom ur mitt liv, eller är det kanske jag själv som har gjort det? Så att alla andra har slutat bry sig också?
Jag vet faktiskt inte det, men jag vet att det verkligen rörde mig att hon tog upp det när ingen har gjort det på år och dar..
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0