You're afraid the mistakes you made dug your grave, but baby thats the price you pay
Man hamnar i ett tillstånd där allt känns orealistiskt. Där man glömmer vem man själv är och spelar en roll i någon annans manus. Så har det alltid varit med oss. Som att vi är med i en film, eller någon slags musikvideo. Det känns aldrig verkligt, antagligen för att vi aldrig var verkliga. Alltid lite för mycket drama, lite för mycket bråk och lite för mycket avundsjuka.
Den här gången vet jag inte om jag kan.
Kommentarer
Trackback
