The beat is bumping she's blowing up, the last thing on her mind is growing up
Jag visste att det skulle kännas såhär, vet att jag t.o.m skrev det i ett annat inlägg. Jag hatar att säga hejdå, jag hatar att behöver anpassa/återanpassa mig. Ändå åker jag iväg och tycker att det är konstigt att må såhär dåligt bär jag kommer hem?
Man har ändå så mycket i bagaget nu, en helt ny sorts självsäkerhet och lugn. En sommarfling som var som Saga uttryckte "bara sånt som man ser i filmer".
Och nu kan jag vara helt säker när jag säger att tjejer skrämmer mig. Jag har alltid tyckt att jag kommer bättre överens med killar, men då har jag bara trott att det har varit slumpen. Men nej, det är sant. Att jobba och umgås med killar är det smartaste man kan göra om man vill hålla sig psykiskt frisk. Mina närmaste vänner är tjejer, men umgänget består nuförtiden mest av killar och det är jag otroligt glad för.
Lite blandade känslor om man kommer att sakna Shany eller ej..
Kommentarer
Trackback
