jordensmittpunkt

När ens klass vägrar att inse hur mycket man kämpar blir man otaggad på att lyfta ett finger. När killen fortsätter i samma stil ger man upp. Och när ens vänner inte inser att man alltid känner sig som den drivande kraften blir vänskapen bara boring.

Nu har jag bestämt mig för att åka till Italien i två månader, helt själv. Självklart skulle jag vilka åka med någon kompis, men jag tror att det är nu, i tredje året där man inser att man faktiskt är helt ensam. Man kommer att ha sina vänner där när man behöver dem, men det är dags att kunna lita på sig själv, och sluta vara tro att man är beroende av andra.

Jag är den enda som kan utmana mig själv, det är dags att ge sig ut i den stora världen. Jag kan inte säga att jag är beredd eller att jag gillar det, men det kommer att hända oavsett, så det är lika bra att acceptera det.