jordensmittpunkt

Förut brukade jag tycka att det bara var på tv folk var så dramattiska.

Men förra året när jag åkte till LA insåg jag att det läskiga är att dom är så på riktigt. Tjejerna jag såg gjorde faktiskt Z-snaps med sina fingrar.

Och efter att ha träffat en kille ute på krogen en kväll och spenderat lite tid i hans bil trodde han att han var kär i mig. För att citera honom sa han att den kvällen var "som en dröm".

"Vi"svenskar är lite för torra och gör sällan något kul om inte det har med alkohol att göra, vi kan knappt få ihop en en studentskiva och är allmänt "loners".Jämför då detta mot dom färglada amerikanerna som SLÅSS om att få arrengera skolevent och som har en jättespännade dejtingkultur... vad är bättre?

Visst att dom är dramatiska, och deras starka känslor skrämmer mig oftast, men samtidigt tycker jag att livet blir så färglöst när man alltid ska känna lagom mycket, och alltid vara rädd för sina känslor.